Vintertiramisu med granatäpple och kanel

Det kanske inte precis är läge att dra upp det här med julen, nu när den äntligen är över och de flesta börjar återhämta sig. Men ändå så gör jag det, fast ur perspektivet “klassiska filmer som man måste se under julhelgen”. När man läser och hör vad som verkar vara ett måste för de flesta kommer alltid “Love actually” på första plats. Sen brukar “Holiday” dyka upp, liksom “Fanny & Alexander”. Och när SVT gör sin absoluta storsatsning på julaftonskvällen – för alla som sitter ensamma – ja, då blir det “Tomten är far till alla barn”.

De tre förstnämnda är heliga även hemma hos oss. Utöver dessa har vi också skapat oss en tradition med Gudfadern. Vi hade förmånen att bo några år i Frankrike, och vi fick tillträde till vårt hus någon vecka före jul. Ett totalt utkylt gammalt stenhus där vinden ven genom väggar såväl som fönster. Och ett elsystem som brakade så fort man ens tänkte på att sätta in en extra kontakt i något av uttagen. Ved var i princip omöljigt att få tag på denna iskalla vinter, på fälten plockade vi rester från vinrankorna och grenar hittade vi i skogen.

TV hade vi förstås ingen, men några filmboxar hade packats ner i flyttlasset. Däribland Gudfadern. Och efter denna, vår första sydfranska jul, har alltså Marlon Brando som Gudfadern en extra varm plats i våra filmhjärtan.

Sedan något år tillbaka har vi lämnat Frankrike och är numera nyblivna ölänningar. Och när det nu var dags för julhelgens matinköp var tanken att jag skulle göra min vintertiramisu med apelsiner och nystött kardemumma. Väl hemma hade vi förstås glömt att köpa apelsiner. Varför gör jag aldrig inköpslistor!? En ny erfarenhet av att bo på landet är att man inte enkelt kan kvista ner till näröppetbutiken för att kompletteringshandla. Och att återigen ge sig iväg ett par mil, enkel resa, i kompakt mörker och näst intill storm – nej tack.

Men, det som kom att rädda min juldessert var ett granatäpple. Så här års kan jag inte vara utan granatäpplen, och det finns alltid en granatäppelreserv att ta till. Och det italienska köket är ju inte “ett kök” utan skiljer sig stort från norr till syd. Så det fick bli smaker från Sicilien, där det arabiska köket starkt har satt sin prägel.

Värt att prova tänkte jag. Så min italienska juldessert fick helt enkelt bli en vintertiramisu med friskt granatäpple och kanel. Och vad kunde passa bättre: den inmundigades tillsammans med Marlon Brando och en massa sicilianska känslor. Behöver jag säga att den blev god? Faktisk så god att jag tänkte att jag nu gör den igen och delar med mig av receptet.