Ansjovisfyllda strömmingsflundror

Det var farmor, hennes syster och jag. Dags för den årliga kulturhelgen och finbesök av två damer i aktningsvärd ålder. Med ett intensivt program, som egentligen inte alls var anpassat för dessa damers ålder. The same procedure every year. En tradition som jag saknar oerhört mycket.

Någon utställning skulle självklart besökas. Och helst skulle vi också hinna med en visit på Waldemars udde. Därefter var det ett par obligatoriska inslag som absolut inte fick ändras. Besöket på Svenskt Tenn, där fann de alltid någon liten sak eller present som skulle komma väl till pass.

Även ett besök på NK var ett måste, men jag kan inte minnas att någon av dem någonsin köpte något. Men som de njöt, strosandes omkring bland scarfs och accessoarer. Nöp i klänningstyg och kommenterade priser. Och avslutningsvis, en stunds välbehövlig vila med kaffe och bakelse på det anrika varuhusets café.

Förutom ovanstående ”måsten” fanns ytterligare ett besök som ingen av oss ville ändra på. Restaurang Ulla Winbladh på Djurgården. Behöver jag säga att vi beställde samma maträtt varje gång, varje år? Stekt strömming med potatismos. Kanske det godaste man kan äta – en klassiker, älskad över generationer.