För lite träning och på tok för mycket mat. Så har min vecka sett ut. Vi har varit på en underbar inspirationsresa för fisk och skaldjur i Norge. Jag återkommer snart om den.
Men jag kan i alla fall säga så mycket att vi har ätit väldigt mycket god mat. Dock känner jag mig fortfarande mätt och vill äta något fräscht.
I övrigt känns det väl som att våren äntligen knackar på dörren. Och då kommer direkt suget efter en annan typ av mat. Längtan efter fräschör, ljus och skir grönska gäller inte bara naturen utan även för maten tycker jag.
Så, kombinationen av träningsbrist, mycket god mat och min längtan efter vår gör att en fräsch asiatisk sallad känns helt rätt just nu.
Asiatisk nudelsallad med lax
Fräsch asiatisk glasnudelsallad som toppas med halstrad lax. Till den lite fetare laxen passar det bra med mangons friska smak, färsk ingefära och lime.
Ingredienser
4 portioner
- 200 g glasnudlar
- ca 1 msk solrosolja
- 2 tsk sesamolja
- 2 msk fisksås
- 1 röd chilifrukt
- rivet skal av 1 lime
- 1 msk pressad lime
- 1 msk riven ingefära
- 3 hackade vitlöksklyftor
- 1 kruka koriander
- 150 g sockerärter
- 3 salladslökar
- 2 mango
- 2 avokado
- svarta sesamfrön
- ärtskott eller krasse
Instruktioner
- Salladen: Koka nudlarna enligt förpackningen. Skölj i kallt vatten och låt rinna av. Klipp eventuellt i mindre bitar. Blanda med solrosolja, sesamolja och fisksås i en bunke.
- Kärna ur och hacka chilifrukten. Blanda i chili, lime, ingefära, vitlök och hackad koriander, även stjälkarna.
- Strimla sockerärter och salladslök. Skär mango– och avokadoköttet i bitar. Vänd ner sockerärter, lök och mango.
- Lägg upp salladen. Toppa med avokado, sesamfrö och ärtskott eller krasse. Servera med laxen och limeklyftor.
- Laxen: Skär laxen i stora kuber. Stek hastigt i olja på ganska hög värme runt om, laxen får gärna ha en rå kärna i mitten. Krydda med salt och strö på sesamfrö.
Notes
Fotograf Ove Lindfors
Chokladtrenden håller i sig, och är till och med starkare än någonsin. Intresset tycks bara öka och öka. Det är inte längre så att man hur som helst stoppar en bit ”fuskchoklad” i munnen. Blockchokladens tid tycks vara förbi, forever.
Parallellt med chokladintresset ökar också intresset för att trolla fram härliga kakor och efterrätter med fyllig och mustig chokladsmak. Och av dessa måste väl ändå kladdkakan vara det mest älskade bakverket? Utan konkurrens. För säg den som inte älskar kladdkaka?
Vår granne i Frankrike bakade alltid en stor och oerhört mäktig chokladkaka som hon, på allas önskan, brukade bidra med på byfesterna. Det enda jag egentligen vet är att den innehöll mycket av allting, samt att hon alltid blandade i en burk crème fraiche i smeten. Sen var receptet hemligt, förstås. Men här är min variant på en tung, fransk och chokladstinn kladdkaka. Voila!
Det var en disig höstdag i Emilia Romagna. Inte alls kallt, fast en aning fuktigt i luften. Vi var på en fotoresa och nu var förmiddagens uppgift avklarad. Vi åkte omkring på måfå, mest för att insupa de vackra omgivningarna, och förhoppningsvis hitta fler norditalienska höstmotiv och inspiration.
Ägaren rekommenderade grillade kalvkotletter. Ove valde stekt Karl Johansvamp med vitlök som tillbehör. Egentligen var det kanske det mest naturliga valet, hösten var ju påtaglig och överallt salufördes de underbara svamparna, utefter vägkanterna såväl som i butikerna.
Visst, inramningen, en härlig italiensk höstdag och en charmig liten byrestaurang gjorde naturligtvis sitt till, så där som intryck gör när man reser. Men det var helt klart en varm sallad i min smak. Och efter den lunchen återkommer jag ofta till varianter av den även här hemma.
I Sverige har vi nog aldrig förstått hur populär risotton är i Italien. Risotton kommer från norra Italien, och där spelar riset samma viktiga roll som pastan gör i den södra delen av landet. Där är riset helt enkelt basen i matlagningen. Det finns förstås ”lika många recept som husmödrar”. Och precis som i en god pastarätt kan risotton göras med i princip vilka råvaror som helst.
Riset som växer i Italien är rundkornigt och absorberar vätska mycket lättare än annat ris, och är därför idealiskt för risotto. Men det handlar inte bara en sorts ris, utan det odlas en mängd olika sorter. Man brukar säga att risottons Rolls Royce heter Carnaroli. Vialone nano är också en sort som man kan köpa här i Sverige. Men den mest vanliga är nog fortfarande Arborioriset.
Det här kanske låter lite nördigt, eller antagligen helknäppt. Men att göra en risotto skänker mig en sorts lugn, det blir nästan som en meditativ sysselsättning. För mig handlar det om matlagning för själen. Det tar egentligen inte alls lång tid att göra en risotto, men man måste hela tiden pyssla om den. Att bara sätta en gryta på spisen och gå därifrån är inte att tänka sig. En risotto får helt enkelt inte lämnas ensam. Man bör ständigt röra i riskornen med en slev, medans de sakta absorberar buljongen.
Att laga en risotto handlar alltså om att respektera råvarans förutsättningar. Genom att pyssla om sin risotto, och ständigt röra i den, får kornen rätt förutsättning för att suga upp buljongen. I gengäld får man en krämig risotto. Något som inte kan stressas fram. Med andra ord, en lugn form av matlagning som är bra för själen.
Just nu drömmer jag om en ljummen sommarkväll där terrassen fortfarande är solvarm. Gissningsvis är jag inte den enda som desperat önskar att sommaren snart vore här.
I väntan på att grillen ska bli redo brukar jag ofta göra små gratinerade toast med getost. Toppade med honung, en nektarinklyfta och färsk timjan. Eller kanske en klick tapenade. Båda varianterna är typiska sommartilltugg för mig. Tillsammans med ett glas svalt vitt vin bli det verkligen en perfekt sommaraperitif.
Men, kanske är det dags att sluta drömma. Fortfarande snöar det regelbundet och de flesta dagarna är grå. Trots det blev jag så otroligt ”sommar–sugen” på något med gratinerad getost.
Fast det där med späda blad och solmogna bär får nog vänta ett tag. Sommaren är, trots allt, påtagligt avlägsen. Just nu behövs definitivt något mer mättande och värmande. Helt enkelt något som är anpassat till vinterns behov och tillgång.
Det var farmor, hennes syster och jag. Dags för den årliga kulturhelgen och finbesök av två damer i aktningsvärd ålder. Med ett intensivt program, som egentligen inte alls var anpassat för dessa damers ålder. The same procedure every year. En tradition som jag saknar oerhört mycket.
Någon utställning skulle självklart besökas. Och helst skulle vi också hinna med en visit på Waldemars udde. Därefter var det ett par obligatoriska inslag som absolut inte fick ändras. Besöket på Svenskt Tenn, där fann de alltid någon liten sak eller present som skulle komma väl till pass.
Även ett besök på NK var ett måste, men jag kan inte minnas att någon av dem någonsin köpte något. Men som de njöt, strosandes omkring bland scarfs och accessoarer. Nöp i klänningstyg och kommenterade priser. Och avslutningsvis, en stunds välbehövlig vila med kaffe och bakelse på det anrika varuhusets café.
Förutom ovanstående ”måsten” fanns ytterligare ett besök som ingen av oss ville ändra på. Restaurang Ulla Winbladh på Djurgården. Behöver jag säga att vi beställde samma maträtt varje gång, varje år? Stekt strömming med potatismos. Kanske det godaste man kan äta – en klassiker, älskad över generationer.
Jag som trodde att vintern var över för den här gången. Trots erfarenheten av att februari kan vara en tuff vintermånad. Naivt nog hade jag hoppats på att vädret skulle fortsätta på samma sätt såsom hösten och vintern fortskridit. Alltså totalgrått och deprimerande, men inte speciellt kallt.
Vårt hus ligger i ett väldigt utsatt läge och den allmänna snöskottningen upphör en bit därifrån. Vi skulle säkert finna hjälp med snöskottningen. Men eftersom vinden ligger på och det viner över det öppna landskapet kan den uppdrivna snön uppmäta 1–2 meter på väldigt kort tid. Man skulle med andra ord ganska snabbt kunna bli insnöad.
Som jag har längtat efter denna första vinter på Öland. Promenader utefter havet när vinden piskar, elda i brasan, se naturens spel utanför fönstret. Och helt ärligt, jag tjatade in i det sista för att genomdriva resan, men tvingades inse att jag måste vara realist. Självklart är det dumt att utmana ödet. Vi har en tryggare tillvaro i stan, jämfört med att sitta insnöade och ensamma på en udde vid Östersjön. Jag tvingades helt enkelt inse att min naiva bild om ”ett romantiskt vinterliv på landet” inte är speciellt smart, när man har ett val.
Denna gång blev vi alltså kvar i stan. Men jag väljer ändå att laga min värmande och mustiga bondsoppa med kyckling, precis som tänkt. Det är ju faktisk precis lika mycket vinter här.
Det har gått några år sedan den där tiden i mitt liv då höjden av lyx var havrepuffar, uppblötta i saft. Ja, ni läste rätt. Herregud, var det där mitt intresse för matlagning och smaker började?
Men emellanåt införskaffades havrepuffar. Då låste jag snabbt in mig i det ständigt kaosbetonade tonårsrummet. Och innanför den låsta dörren smygåt jag alltså havrepuffar i djup tallrik, uppblötta i saft. Slukandes högkulturell litteratur som Starlet och böcker av typen “Dante– pang på rödbetan”. Fortfarande ganska oskyldigt alltså. Och med facit hand var ändå havrepuff–perioden bättre än nästkommande smussel–period, den där med smygrökning. Frågar ni min man så har jag antagligen inte lämnat den aviga tonårsperioden. Men numera läser jag i alla fall en annan typ av böcker.
Och müslin, ja den har faktiskt hållit sig kvar i populäritet, trots alla hälsotrender som kommit och gått. Den har överlevt perioder av LCHF, 5:2–dieten och debatten om lågt glykemiskt index. Gissningsvis för att det är en hälsosam produkt, som dessutom klarat anpassningen till alla dieter. Numera dignar ju butikshyllorna av glutenfritt och müsli med quinoa, hirs, kokos och pumpakärnor. Vi erbjuds ett fantastiskt sortiment, som antagligen inte alls hade varit så varierande utan alla dessa trender och dieter.
Men inte heller müslin står ohotad. Numera får den helt enkelt finna sig i att dela varuhyllornas utrymme med Granola. Och vad i herrans namn är då Granola? Egentligen är det inte alls stor skillnad. Granolan har sitt ursprung i USA, och skillnaden jämfört med müsli är att man traditionellt sett inte rostar eller sötar müslin.