Kött & fågel

Bilresan gick genom Europa, söderut. Väl inne i norra Frankrike insåg vi att alla butiker skulle vara stängda när vi planerade att vara framme i vår lilla by. Vi bestämde att middagen helt enkelt fick bli vad som fanns att tillgå på någon bensinmack. Inställda på baguette och ost stannade vi till vid en mack någonstans i trakten av Dijon. 

Med regional stolthet säljs alltid produkter som är typiska för området på franska bensinmackar, så att finna ett utbud av Dijonsenap var föga överraskande.

Men att de även sålde lyxkyckling från Bresse, som ligger liten en bit norrut, var en lika oväntad, som positiv, överraskning.

Nöjda stegade ut från macken med en fylld matkasse: kvalitétskyckling, dragonsenap, crème fraiche och coctailtomater. Med ny energi, och foten på gaspedalen, längtade vi fram mer än någonsin. Känslan av att öppna fönsterluckorna, vädra ur och stöka runt i köket gjorde mig lycklig, som alltid. Och tacksam över fransmännens pålitlighet vad gäller mat och tillgång på bra råvaror. Efter den här ankomst–kvällen har det blivit ”fransk kycklinggratäng” många gånger. Eller typisk fransk bensinmacksmat, om man så vill.

Det här med rått kött – verkar som att är det är en vattendelare. Vissa älskar det, andras jubel klingar lite tystare. Jag tillhör den första gruppen. Jag äter faktiskt hellre råbiff eller Carpaccio än grillat kött. 

Och för mig är Carpaccio den ultimata fredagsmaten. Ni vet, när man vill ha något enkelt som ger en latlyxig fredagskänsla. Om vi inte har något inbokat på helgen (och det har man ju inte numera!), då älskar jag att fira in helgen med ett bad, tillsammans med ett glas vin. 

Och om matlagningen faller på min lott, kvällar som denna, då blir det ofta ”fredagscarpaccio”. 

Ni hör vilken stressad tillvaro, att både hinna med att bada och laga middag! Men ska jag vara helt ärlig – oftast är det Ove som rumstrerar i köket här hemma på helgerna, och får han bestämma får gärna matlagningen ta tid.

Att laga hela middagen på en plåt är alltid lika tacksamt. Rustika vintergrönsaker, parmesangratinerad krosspotatis och en smakrik variant av pesto gör både plåtmaten såväl som de goda korvarna till sann kalasmat. Grönsakerna kan såklart varieras – för vår del blev det här någon form av kylskåpsrens eftersom vi hade potatis, rödkål, morötter och lök hemma. Med andra ord, två bra saker på samma gång: plåtmat och kylskåpsrens.

Mitt förra inlägg handlade om mormors kålsoppa. Och jag tänkte hålla mig kvar vid vitkålen, men ta mig till andra sidan jordklotet, närmare bestämt till Japan.

Den här kålpannakan, Okonomyaki, är en sorts snabbmat som finns att köpa lite överallt i Japan. Personligen tycker jag att det här är en perfekt lunch– eller brunchrätt. 

Okonomyaki betyder två saker. Okonomy betyder “det man föredrar” och yaki betyder grilla eller steka. Alltså kan man ta det man känner för och steka till pannkakor. Ungefär som vår Pytt i panna. 

Men det viktiga är vitkålen, den kan man aldrig utelämna. Förutom vitkålen har jag har valt att göra en klassisk variant, med bacon. En annan sak som helt enkelt är ett måste är toppingen: färdigköpt Okonomyakisås och Kewpie–majonnäs. Och som om inte detta vore nog – på toppen ska man strö bonitoflingor som får smälta ner över pannkakorna, tillsammans med smulade noriark. Vad sägs – nog är det många och spännande smaker på en pannkaka!

Igår besökte vi en riktigt bra köttaffär, och fick naturligtvis lite svårt att välja. Något långkok hade vi redan bestämt i förväg – det är ju vinterns självklara lyx. Men de hade också riktigt fin utskuren biff. En stund senare stegade vi ut från butiken, nöjda med vårt inköp av biff, såväl som långkokskött. Att vi äter så mycket kött hör verkligen inte till vanligheterna, men just igår kändes det helt rätt – värmande, mustigt och gott. Resultatet blev en snabbgjord Biff Stroganoff till lördagens middag. Och om en stund kommer ett långkok att puttra på spisen här hemma – till en skön söndagsmiddag. 

Men nog om vår helgmat, den är väl antagligen inte så intressant för någon annan än oss själva. Istället kan jag bjuda på historien om Biff Stroganoff: den strimlade biffen är troligen uppkallad efter en rysk greve på 1700–talet som hette Stroganov. Greven var gourmet, men också tandlös, och bad därför kocken skära köttet i små bitar. Massor av år senare är Biff Stroganoff en kär klassiker som verkligen visar att man kan enkelt laga en mustig gryta på kort tid.