Alla hjärtans dag i morgon. ”Normala” år brukar det här vara en kväll när restaurangerna är överfulla. Gissningsvis väljer fler att fira kärleken genom att laga en lite lyxigare middag hemma i år. Då kanske den här, lika enkla som lyxiga hummerpastan, kan komma väl till pass?!
Helt ärligt, hummer är faktiskt inte mitt favoritskaldjur. Jag har betydligt billigare smak än så, jag älskar nämligen alla typer av musslor. Men den här pastan är bara så god. Och perfekt när man vill svänga ihop något latlyxigt en fredagskväll eller om man vill bjuda den man älskar allra mest på middag i morgon kväll.
Hummerlinguine
Lyx på italienskt vis: supergod och lättlagad hummerpasta.
Ingredienser
4 portioner
- 2 humrar
- 4 schalottenlökar
- 2 vitlöksklyftor
- 250 g cocktailtomater
- 1/2 dl olivolja
- 1 krm chiliflakes
- 1 1/2 dl vitt vin
- salt
- 2 dl hackad bladpersilja
- 400 g torkad linguine
Instruktioner
1. Klyv humrarna på längden. Rensa stjärten. Knäck klorna med en nötknäppare. Plocka ur klorna. Skär hummerköttet i små bitar.
2. Skala och skiva löken. Hacka vitlöken. Dela tomaterna.
3. Fräs löken sakta i olivoljan utan att den tar färg, cirka 20 minuter. Låt vitlök och chili fräsa med en liten stund mot slutet.
4. Tillsätt vinet och koka sakta ihop under lock cirka 10 minuter. Tillsätt tomaterna efter halva tiden. Smaka av med salt. Ta från värmen.
5. Vänd ner hummerkött och persilja. Varmhåll såsen, men nu ska den inte koka mer, då blir hummerköttet segt.
6. Koka pastan enligt anvisningen på förpackningen, men ta den från värmen någon minut tidigare än vad som anges. Häll av kokvattnet.
7. Vänd ner pastan i såsen. Blanda noga runt så att pastan tar smak av såsen. Sätt på ett lock och låt dra någon minut. Servera gärna med extra olivolja av bra kvalitét.
Räddaren i nöden är många gånger den färska fyllda pastan. Perfekt att svänga ihop när tiden tryter efter jobbet. Personligen tycker jag ofta att den fyllda pastan är för god för att “gömma” i sås. Och till vardags tycker jag att den här mjukstekta zucchinin med spenat, mynta citron och chili känns superfräscht att blanda med pastan. Grönt, fräscht, gott och lättlagat!
Och såklart vill jag passa på att tipsa om ett vin som matchar Carbonaran på ett alldeles ypperligt sätt. Vinet kommer från Venetien, och i den här regionen är den viktigaste blå druvan Corvina. Den spelar oftast huvudrollen i Amarone och Ripasso, men av någon anledning har vinerna blivit mer kända än själva druvan. Fast Amarone och Ripasso görs på torkade druvor så de är helt andra typer av vin som inte alls liknar det här. Vanligtvis blandas Corvina med andra druvor, men vill du prova ett vin av enbart den här lokala druvan tycker jag absolut att du ska testa det här. Den här druvans aromer förknippas med mandel och körsbär, något som märks tydligt – men jag finner också lite lakrits och choklad – och i eftersmaken finns en aning beska som påminner mig om nyskördad rucola.
Eftersom vinet har mjuka tanniner passar det, förutom till pasta, till så gott som all lättare typ av italiensk mat: plock, antipasto, charkuterier, pizza och inte alltför tunga kötträtter. För mig är det här verkligen ett prisvärt ”allroundvin” eller ”husvin” om man så vill: Casalforte Corvina Veronese, nr 23072 för 79 kr.
Så här på hösten passar det utmärkt att blanda svamp i den lika älskade, som klassiska Carbonaran. Tänkte också passa på att tipsa om ett vin som matchar Carbonara på ett alldeles ypperligt sätt. Och eftersom det här vinet har mjuka tanniner passar det, förutom till pasta, till så gott som all lättare typ av italiensk mat: plock, antipasto, charkuterier, pizza och inte alltför tunga kötträtter. För mig är det här verkligen ett prisvärt ”allroundvin” eller ”husvin” om man så vill: Casalforte Corvina Veronese, nr 23072 för 79 kr.
Här hemma blev det kylskåpsrens igår – i form av Salsiccia och rotfrukter som förvandlades till en smakrik Bolognese. Plus penne, mozzarella och mycket parmesan – och sen, skjuts in i ugnen! 25 minuter senare kunde vi slå oss ner med härlig gratäng, perfekt en ruggig och regnig tisdagskväll. Eller förresten, en pastagratäng är väl alltid lika rätt!
Min absoluta favoritpasta – Spaghetti alle Vongole! Definitivt något jag kan äta alla dagar i veckan. Jag gjorde det igår – och jag kommer göra det i kväll igen. Dock med en viss skillnad på miljöerna. Igår på underbara Sicilien, i kväll får jag hålla till goda med Reimersholme.
Glädjeflickans pasta. En klassiker från Neapel, där smaken av sardeller, salt kapris och oliver ska balanseras av söta mogna tomater. Det finns två olika teorier om hur rätten fått sitt namn. Den ena är att glädjeflickan enkelt skulle kunna svänga ihop pastan på ingredienser som hon hade hemma i skafferiet.
Säg den som inte älskar skaldjurspasta, säkert finns det lika många recept som familjer. Men det här är min favorit. Knepet är att jag först låter schalottenlök puttra så länge att den nästan smälter ihop till en söt confit. Först då blandar jag i resten av godsakerna: vitt vin, körsbärstomater, chili och vitlök. På så sätt får jag hela smakpaletten av sötma, friskhet och lite hetta. Och självklart får jag inte missa att nämna alla underbara smaker som kommer från skaldjuren, de oumbärliga huvudrollsinnehavarna!
Eller helt enkelt: Smaklig måltid!
Det här vackra namnet kommer från en liten bergsby, Amatrice, som ligger norr om Rom på gränsen mellan Lazio och Abruzzo. Vid sidan av Carbonara är Amatriciana kanske den mest populära pastarätten i Rom. Och eftersom guancile, grisens kindfläsk, är romarnas stolthet hävdar man såklart att det bör användas. Men pancetta används lika ofta, och nog tycker jag att rökt sidfläsk går bra det med. Ursprungligen görs rätten med bucatini, som är en sorts tjock ihålig spaghetti, men den serveras också med spaghetti eller rigatoni. Däremot får Parmesanost definitivt ett stort ”no no”, den är i princip otänkbar till den här rätten för en romare – här använder man Pecorino. Och nu kan jag förstås inte låta bli att undra hur en romersk husmor skulle ställa sig till min variant: Gratinerad gnocchi all´Amatricana, där mitt val av pasta är Gnocchi och dessutom låter jag ugnen göra jobbet. Förhoppningsvis blir det med beröm godkänt – för den här pastagratängen är lika enkel som god.
Cannelloni med ricotta och spenat är ju en klassiker. Men eftersom kål är en av alla härliga vingrönsaker som jag frossar i just nu så valde jag bort spenaten för italienarnas favoritkål, Svartkålen. Fast här i Sverige är det faktiskt många som säger Palmkål eftersom utseendet påminner om en palm. Nåja, någorlunda i alla fall. Visste ni förresten att Svartkål är en korsning mellan Grönkål och Savoykål?
Tonfisk, burktomater, oliver och kapris – och ok, ytterligare några saker behövs i den här pastagratängen, men inte speciellt många. Tänk att man kan fixa till mat som nästan ger lite lyxkänsla, med hjälp av några konserver!