Småplock

Nej, vi har faktiskt inga traditionella julstjärnor i våra fönster. Istället har vi en sorts franska ståltrådsarbeten som ser ut som stjärnor. Egentligen var det väl tänkt att de enbart skulle hänga där under den period som man normalt sett har sina julstjärnor och adventsljusstakar framme. 

Men när jag upptäckte att de hängde kvar lagom till påsk, året efter att vi köpt dem kändes det som att de lika gärna kunde få hänga kvar. De är ju faktiskt fina, oavsett årstid. Och fortfarande ett antal år senare hänger de alltså kvar.

Kanske är jag inte speciellt konsekvent. Men likväl som jag kan tänka mig att ha julstjärnor hängandes i förnstret året runt, skulle jag aldrig komma på tanken att göra stjärnformade crostini andra tider på året än just under julen. Men vem har sagt att man måste vara konsekvent? 

“Glasmästare Karlssons prima sillinläggning”. Ja, så hette den i sin originalversion, Glasmästarsillen. Och upphovsmannen han var, inte helt oväntat kanske, glasmästare. “Glas–Kalle”. Sill är min favorit på julbordet. Av alla de slag. Ofta får jag begränsa mig, och välja med omsorg. Men en klar sillinläggning måste man ju absolut ha. Den klassiska Glasmästarsillen är en favorit, men i år ger jag den lite exta smak av kummin. Och hoppas att “Glas–Kalle” skulle ha gillat min variant.

Får jag lov att bjuda på lite franska influencer så här i juletid. Efter alla våra jular i “La France” har jag faktiskt svårt att tänka mig en julhelg utan varken Rilette eller min grova lantpaté med champinjoner och cognac. 

Om jag nu ska beskriva Rilette skulle jag nog säga att det är lite som Frankrikes svar på Pulled pork – en slags mild paté med trådig konsistens. Vanligtvis är det fläskkött som man kokar länge på låg temperaur och sedan finfördelar så att köttet blir bredbart. Men personligen föredrar jag att göra min Rilette på lammbog. Jag smaksätter den också alltid med grönpeppar som ger bra sting i smaken, och grov fransk senap – allra helst ska det vara cidervinägersenap.

En vacker burk med Rilette tycker jag passar lika bra på julbordet som glöggbjudningen. Andra tider på året brukar jag servera den tillsammans med crostini av rostat levainbröd, och toppa med cornichoner och syltlök. Men så här års är det såklart rostat vörtbröd som gäller.

Igår var plötsligt vägen avstängd då vi körde ut från parkeringsgaraget, på väg hem. När vi väl kunde börja rulla, var det genom ett vitt vinterlandskap. Nåja, i ärlighetens namn var det lite slaskigt och blött  – men vad gör väl det – det var vitt och plötsligt kände man ljuset!

Det har snöat ropade jag! Det är en filminspelning upplyste min man. Jaha, så länge varade den glädjen. På några sekunder hann jag se framför mig hur snön dinglade ner utanför fönstret, samtidigt som jag värmde Vin Chaud och bakade frasiga Flatbread med Stiltonost.

Varmt kryddvin blev det ändå, trots avsaknad av gnistrande snö, tillsammans med mitt goda glöggtilltugg.